Andreas Mattsson

Journalist, lecturer and researcher. With a genuine interest in people, stories and content.

Krönika: Vem förtjänade det högsta betyget?

När jag växte upp på Gotland gjorde jag det till stor del i skogen. Var och varannan helg var det orienteringstävling, vardagskvällarna gick åt till träningar i klubbstugor som VOK-stugan, Gutestugan eller den lilla stugan som OK Rauken hade i kanten av File Haidar utanför Slite.

Tillsammans med äldre, yngre och mittemellan åldrar sprang, joggade och lufsade vi runt i skogen. Alla efter sin bästa förmåga. Efteråt bastade vi och åt ostsmörgåsar och diskuterade våra olika vägval i skogen.

Nyligen publicerade Centrum för idrottsforskning en undersökning vars resultat är ledsamt. Idrottsforskarna har mätt fysisk aktivitet på 1 700 elever från 51 skolor i årskurs fem, åtta och tvåan på gymnasiet.

Färre än hälften av alla barn rör sig mindre än en timme om dagen. Då räknas allt från lek på raster, cykling och skolgymnastik.

Själv minns jag den där sista aktiviteten med blandade känslor. På högstadiet skulle vi springa två kilometer på en viss tid för att få ett visst betyg. I elljusspåret vid Solklintshallen slet några som djur, medan andra hade ont i magen. Några skolkade nog.

Min starka sida var att springa i skogen, men knappast att handskas med en boll. För andra var det motsatsen. För några var skolgymnastiken ett helvete.

Vissa är långa, andra korta. Några är smala medan några är överviktiga. Vissa kommer före andra in i puberteten. Så kommer det alltid att vara.

En föråldrad syn på skolgymnastiken riskerar att motverka sitt syfte: att få fler att vilja röra på sig och vara medvetna om vikten av att ta hand om sin hälsa.

Skolgymnastiken riskerar också att förstärka klassklyftor och ojämlikheten i samhället. Mellan de som har talang och utrustning och de som inte har någonting alls. I rapporten från Centrum för idrottsforskning konstaterar man att det är stora skillnader mellan flickor och pojkar. Endast 22 procent av flickorna uppfyller rekommendationen om en timmes fysisk aktivitet om dagen. Bland tjejerna på gymnasiet var det ännu färre.

Hur går det att ändra på detta?

Förra året sände SVT tv-serien Gympaläraren som gick ut på att kändisen och fitnessgurun Kalle Zackari Wahlström försökte få högstadieelever att röra sig mer. För mig var det som att hoppa in i en tidsmaskin och resa tillbaka till högstadiet i Slite.

Han rev bokstavligt talat sitt hår och skägg under inspelningen av tv-serien. Jag förstår honom.

Med mantrat att få barnen att tycka det är roligt att röra på sig sprang han orientering, bar in pingisbord och körde gympass med några grabbar som under lång tid skolkat från gymnastiken.

Lyckades han? Ja, till stor del. Genom att utgå från var och ens intressen och kapacitet. Inte genom att tvinga dem att springa två kilometer på en viss tid.

Tillbaka till elljusspåret i Slite 1997. Där och då missade jag tidsgränsen för MVG med si så där tio sekunder.

Men kanske var det min klasskompis som kom absolut sist som förtjänade det högsta betyget?

Publicerades i Magasinet Horisont, juni 2017.

Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2017 Andreas Mattsson